The story about me.

Igår var morsan och jag på middag med resten av alla utställare på Österbybruk.
Det hela inleddes med en tyst minut för en kvinna som tidigare varit "en i gänget"
som kämpat mot cancer i flera år och förlorat. Jag minns henne, hon var as trevlig.
Det tar alltid hårt på mig när någon jag träffat går bort och mår fruktansvärt
dåligt när andra är ledsna. Jag gråter när andra gråter, så är det bara.

Har ju även en 40 taggare efter mig här
Jag kallar honom "dansbandkungen" för han liknar den blonda trummisen
i wahlströms. Igår skickade han över småflickor på 10+ till mig som
stirrade på mig i 10 minuter, fnittrade och pep: "pierre därborta tycker du är söt"
Jag blev jätte paff och mumlade något i stil med: "Öhm..Tack...hälsa farsan."

Morgonen till råga på allt vaknade jag på helt fel sida.
Jag frös som en liten gris, så hoppade in i duschen i hopp om värme.
Men dushen hade tydligen också vaknat på fel sida för vattnet var iskallt.
Så jag drog en form av voodoo-ramsa och förbannade kärringarna
i grannstugorna som duschat upp mitt varmvatten.
Blöt och kall gick jag till kylskåpet för att äta frukost och ser till min förvåning
att morsan vart och mumsat i sig nästan allt utom lite mjölk.
Ingen sådär direkt höjdarmorgon...